Inga ord så stora, inga ord för små

Jag hade egentligen inte tänkt skriva om honom. Tänkte att orden skulle ta för mycket plats. Vara svåra att finna. Svåra att uttrycka. Men imorse när jag vaknade med orden ”jag har försökt hålla din hand hela natten, mamma” så förstod jag att jag helt enkelt måste försöka få ut orden.

Jag tänker inte skriva om ögonblicket när han hamnade på mitt bröst efter att jag känt hans små bensparkar i magen. Ögonblicket där våra blickar möttes för första gången. Ögonblicket där ingenting spelade nån roll. Jag hade det mest fantastiska på bröstet. Och det kom att spela en stor roll i mitt lilla liv.

Han har inte vuxit klart än. Men han har långa ben. Ben som inte riktigt kan stå still när det spelas musik. Ben som vill hoppa, hjula och klättra sig fram genom livet. Hans ögon glittrar när han ler. Och tittar man in i dem tillräckligt länge så kan man se hans klokhet. Han har ett stort hjärta. Så stort att jag ibland har svårt att förstå hur det kan få plats i hans lilla kropp.

Jag älskar honom för att han berättar sina hemligheter samtidigt som han försöker sig på breakdance. Älskar honom för att han vill att vi dansar när vi har något att fira. Älskar honom för att han ena sekunden kan prata om att vilja bli fiskare när han bli stor, för att andra sekunden vilja åka till London enbart för att försöka få tag på Dumbledores trollstav.

Alla föräldrar känner något speciellt för sina barn. Och jag är inget undantag. Min son är speciell. Jag känner det ända in i benmärgen. Inga ord är så stora för att kunna förklara hur mycket jag älskar honom.

Jag älskar honom för den han är. För den han kommer att bli. Punkt.