Sju sorters kakor

”Du som är så benig kan ju äta hur mycket kaffebröd som helst. Ta en kaka nu!” Hon sköt fram förpackningen med kakor och torkade samtidigt av munnen med handen. Kaksmulorna föll ner på hennes svarta blus. Hon borstade av sig dem och började skratta.

”Men kom igen nu. Du menar alltså att du ska sitta och äta de där bollarna med nötter istället? Ta en kaka nu.” Hon tog upp en kaka och sträckte den till mig. Hennes skratt hade tystnat och hon tittade allvarligt på mig.

Jag tog emot kakan och la tillbaka den i förpackningen igen. Jag förklarade att jag försökte gå upp i vikt. Och att jag inte hade tänkt göra det genom att äta kaffebröd varje dag. Dessutom blir jag trött av för mycket socker. Och väljer därför att äta annat som ger mig energi.

Hon tittade på mig. Himlade lite med ögonen. ”Man kan ju nästan tro att du har nån ätstörning som du håller på. Du kommer ju aldrig gå upp i vikt om du inte äter lite kakor och bullar.”

Jag började försvara mig. Förklarade att jag älskar godis och att jag äter det varje helg. Att jag äter kakor och bullar ibland, men att jag just nu ville äta mina energibollar med nötter.

Hon log lite. Men jag såg i hennes ögon att hon inte trodde på mig. Jag blev irriterad. Kände hur jag satt och bet mig i tungan.

”Skulle du säga till en överviktig människa att han/hon inte ska äta kaffebröd?” frågade jag plötsligt. Hon tittade förvånat på mig. Svarade att det skulle hon givetvis inte.

”Exakt. Så varför är det mer okej för dig att tala om för mig att jag är benig och att jag därför kan äta kaffebröd varje dag?”

Hon var tyst. Jag tittade henne i ögonen. Jag tyckte nästan synd om henne. Hon hade ingen aning om min historia och jag hade ingen aning om hennes. Men det spelade ingen roll. Jag ville att hon skulle veta att hennes ord sårade mig.

”Du får kalla mig vad du vill. Exakt vad du vill. Men kalla mig inte benig. Likväl som en överviktig kämpar med att gå ner i vikt, så kämpar jag för att gå upp i vikt. Det kanske låter konstigt i dina öron, men jag har tyckt ända sen jag var liten att jag har varit för smal. Och det är inte förrän nu jag faktiskt känner att jag kan gå upp lite i vikt. Men jag får kämpa för det. Det ska du veta.”

Hon tittade på mig. Öppnade munnen för att säga något, men blev avbruten av tonerna till Lady Gagas Pokerface. Hon tittade på sin mobil och tvekade först att svara, men valde sen att göra just det.

Jag fick aldrig höra hennes respons på mina ord. Men det spelar ingen roll. Hon fick höra mina och jag hoppas hon tar till sig dem.

Jag hoppas också att hon kommer att läsa det här inlägget. Jag har nämligen lyckats gå upp drygt fem kilo. Utan att äta kaffebröd varje dag.

Heja mig.

Annonser

En god morgon

Han hade inte vaknat än. Han hade sparkat av sig täcket och jag såg hur hans mage sakta rörde sig för varje andetag han tog. Hans andetag låg långt ner i magen. Och de gjorde mig rofylld.

Hans huvud låg tungt på huvudkudden. Samma huvudkudde som vi hade haft en diskussion om kvällen innan. ”Jag vill sova på din kudde. Den är liksom skönast. Snälla?” Och dem orden gjorde alltså att hans huvud nu vilade på min huvudkudde. Och jag ville inte att ögonblicket skulle ta slut.

Jag drog försiktigt mina fingertoppar på hans arm. Ritade planlöst ett mönster. Jag ville inte väcka honom, men visste att jag snart var tvungen att göra just det.

”Hej, jag heter Rusmusen. Det är jag som är husmusen” pep jag. Som om jag faktiskt var en liten mus. Ingen reaktion. Han andades om möjligt ännu tyngre nu. Som om han var inne i en dröm som han aldrig ville vakna ifrån.

Jag strök min hand på hans lena kind. Jag log lite av tanken på hans ansiktsuttryck när han vid ett tillfälle insåg att han en dag skulle få skägg. ”Är du allvarlig? Hur mycket hår ska det sitta på kroppen egentligen?” Och hur vi sen hade skrattat så att vi fick ont i magen åt hans reaktion.

Jag upprepade återigen mina ord. Flera gånger. Pep som en liten mus. Jag låg så nära honom nu att mina andetag landade rakt på hans näsa. Han började le. Sakta spred sig leendet över hela ansiktet. Letade sig ner i magen. Och man såg att snart skulle leendet förvandlas till ett skratt. Ett sånt där skratt som känns i exakt hela kroppen. Allra helst i magen.

Jag kände hans skratt mot min kind. Han öppnade ögonen. Log med hela ansiktet. ”Godmorgon min mamma” sa han. Vi låg en liten stund och tittade på varandra. Och sen började vi skratta.

Det finns många ögonblick jag är tacksam för. Ögonblick då jag älskar min son, om möjligt, lite mer. Det här är ett av dem. Jag hade dock inte planerat att en husmus skulle väcka honom. Nästa gång kanske det blir en elefant.

Vad vet jag.

The botten is nådd

”SMACK!” Jag slog näsan rätt i botten. Och jag var inte alls beredd. Kroppen värkte av fallet och jag kände blodsmak i munnen.

Jag vände mig sakta om. Tittade rakt ut och insåg att allt var svart. Jag såg ingenting. Trevade med händerna längst med sidorna för att försöka uppfatta vart jag var. ”Hallå?” ropade jag med darrig röst. Inget svar.

Jag blev rädd. La mig i fosterställning och försökte tänka på allt annat än att jag låg på botten. I total mörker. Och inte visste hur jag skulle ta mig upp.

Jag försökte somna. Jag hoppades att allt bara var en dröm. Och bara jag somnade så skulle jag vakna tryggt hemma i min säng igen.

Men jag kunde inte somna. Mina tankar snurrade fortare än ett chokladhjul på Gröna lund. Och min blick flackade fram och tillbaka för att försöka se i detta totala mörker.

Plötsligt avbröt en röst mina tankar. Har ingen aning vart den kom ifrån. Men det spelade ingen roll. För jag kände mig inte ensam längre. ”Men herregud. Vad gör du här nere? Ta dig upp igen. Livet fortsätter där uppe. Här nere är det minsann inte livat värre.”

Rösten kändes bekant. Jag hade hört den förut. Kunde inte placera den i det ögonblicket bara. ”Alltså. Hur kommer jag upp då? Det är mörkt här nere. Jag ser ingenting. Och jag orkar knappt röra mig då min kropp värker satans mycket.”

Jag hörde en suck. En sån där suck som kommer långt nerifrån magen. ”Men du. Ansträng dig lite. Försök ställa dig upp iallafall. Det ska finnas en knapp här nånstans så du iallafall ser vad du gör. Alternativet är liksom att du får ligga kvar här nere. Och det är sannerligen inte det bästa alternativet. Kämpa nu. Tänk Rocky.”

Jag log. Jag kände plötsligt igen rösten. Hade hört den många gånger förut. Och ibland har jag helt enkelt valt att inte lyssna på den. Kanske för att jag innerst inne vet att den alltid har rätt. Och ibland vill man inte inse sanningen. Men nu bestämde jag mig för att lyssna. En gång för alla.

Jag reste mig sakta upp. Kände att kroppen inte riktigt ville vara med på noterna. Men det gav jag blanka fan i nu. Jag slog huvudet i vad som kändes som en lampa. Och jag började i ren panik leta efter en knapp som skulle få mig att se i detta mörker.

”Det kan helt omöjligt finnas någon knapp till den där jädra lampan här nere” muttrade jag och började sakta ta mig uppåt.

Och givetvis var det uppförsbacke. Varje steg jag tog kändes som en seger i valfritt maratonlopp. Och jag fick hålla mig krampaktigt i väggen för att inte ramla ner igen.

”Alltså. Kunde det inte sitta nåt vettigt att hålla i sig här? Nån slags ledstång eller nåt? Alla program som Martin Timell har gjort och inte ett endaste om att snickra ledstång på väg upp från botten” sa jag högt för mig själv.

Plötsligt slog jag fötterna i en liten tröskel. Jag lyfte blicken och såg en ljusstrimma från en dörr framför mig. Jag öppnade dörren lite på glänt. Klev försiktigt upp på tröskeln. Ställde mig och balanserade lite innan jag klev över och stod på stadig mark igen.

”Lova att du aldrig tillåter någon att knuffa ner dig i det där jädra mörkret igen” sa den där rösten inom mig.

Jag lovar. På riktigt.

Sol, hav och valfri solskyddsfaktor

När jag var yngre var jag rädd för att bränna mig i solen. Jag smörjde mig med solskyddsfaktor som om det inte fanns någon morgondag. Och det var sällan jag gick runt i enbart bikini. Varken på någon strand eller i mina föräldrars trädgård.

Det kan ha varit för att jag alltid haft en känslig hy. Tre sekunder i solen gör mig rosa. Och någon färg på mina ben har liksom aldrig infunnit sig. De är och förblir vita. Trots att jag idag går runt i enbart bikini på både strand och i mina föräldrars trädgård. Skulle dock aldrig gå och handla glass på ICA i bikini. Hur varmt det än är. Där går gränsen.

Och jag kan bli avundsjuk på dem som får en jämn och fin solbränna över hela kroppen. Som om de hade blivit spraytannade av självaste solen. Hur de liksom går omkring vid någon pool och ser direkt tagna ut från någon reklam för typ…solskydd.

Jag får ofta en ojämn solbränna. Fast jag brukar röra på mig istället för att ligga och pressa i solstolen tills jag dör. (Man får tydligen snyggast solbränna om man hoppiskuttar runt på stranden.) Därför har jag på den här semestern plockat snäckor på strand, tagit sjutton varv runt pool, spelat fotboll på konstgräsplan, kastat boll i hav. Och gått och hämtat vatten i en poolbar en gång i kvarten.

Och det hjälpte ändå inte. Mina ben är nästan lika vita som innan semestern. Jag är mer solbränd på framsidan än på baksidan. Och jag har lyckats bli röd på endast höger sida på ryggen. Fast jag har smörjt mig jämnt, fint och ordentligt.

Och jag vet att alla har olika pigment. Att det inte är den som lyckas bli brunast på semestern som vinner. Men jag ångrar att jag inte frågade mannen som stod och snurrade sakta på stranden med armarna utsträckta om det var så man skulle göra för att se direkt tagen ur reklam för Hawaiian Tropic.

Fasen också.

Du är allt

Jag hade föreställt mig att jag skulle stå och bita mig i tungan. Att blicken skulle vara fäst på min systers rygg. Att jag skulle fokusera mig på att räkna knapparna på hennes klänning. Knapparna som ringlade sig ner från hennes skuldror och en bra bit ner på hennes rygg. Och sen multiplicera dem med sju.

Men det blev inte så. Jag behövde varken bita mig i tungan eller stå och räkna ut något litet mattetal i huvudet. (Som jag med största sannolikhet inte skulle ha kunnat räknat ut.)

För faktum var att jag stod mest och log. Både inuti och utanpå. Mitt leende spred sig från hjärtat ner till magen. Från magen ner till lilltån. Och sen upp till ansiktet där det visade sig i mina ögon.

”Jag förklarar er nu man och hustru”. Och där vände jag mig om. Såg ut över alla dem som satt tårögda av det ögonblick som lätt tar sig in på listan som ”ett av de finaste ögonblicken man kan uppleva i sitt lilla liv”.

Jag såg min son sitta med tårar i ögonen. De där ögonen som sett mig stå i köket och övat på låten som nu sjöngs rakt ifrån hjärtat. Jag hörde nästan hans röst. Hur han sjöng med mig. Och hur han satte den där tonen i mittenpartiet som jag aldrig fick till.

”All min kärlek får du bära. Hela livet vill jag ge.” Jag måste erkänna att de sista textraderna gjorde att min röst vek sig lite. Givetvis var jag tagen av det faktum att de lovat varandra att gå sida vid sida på livets väg. Tills livets väg tar slut.

Och det mina vänner är vackert. På riktigt.

Baddräkter, pilatesbollar och en kameraman

Vi tittade på den utspridda klädhögen på golvet. Och sen tittade vi på varandra. Och sen tillbaka på klädhögen igen. De bara låg där. Väntade på att bli valda. Väntade på att få dansa omkring på golvet. Till tonerna av Take a chance on me.

”Eh..jag tar väl den här då..” sa en av oss lite osäkert. Någon annan började skratta lite nervöst. Och till slut stod vi alla med en baddräkt i handen. Och ett par glansiga tights. Och vi log. Och skrattade om vartannat.

För faktum var att vi inte riktigt var beredda. Inte riktigt beredda på att vi skulle få dansa omkring i baddräkt. Med string. Och glansiga tights under. Att vi skulle virvla runt i ring med en gigantisk pilatesboll i handen. Och att en kameraman skulle filma kalaset.

”Kan du titta in i kameran och sjunga första textraden? Avsluta gärna med att göra en slide ner på golvet.” Jag är helt övertygad om att min syster inte hade räknat med att få höra de där orden när hon vaknade den morgonen. Det är inte ofta man får det. Om man inte är Britney Spears förstås.

Och när älskade syster ska gifta sig. Då gör man vad som helst. (Nästan.) Man kliver i den blommigaste baddräkten. Med öppning fram så att magen syns. String. Och med en så hög skärning så att självaste Susanne Lanefelt skulle bli lycklig. Man sjunger sitt finaste. Samtidigt som man dansar som om man var med i valfri dansscen i Mamma mia.

”Är det okej om vi lägger upp filmen på facebook sen?” Vi ska fundera på saken. Kan Britney Spears ligga ute på Youtube när hon gör nån slide ner på golvet. Samtidigt som hon sjunger nån liten textrad. Så kan ju inte vi vara sämre.

Verkligen inte.

Ett

”Ett inlägg. Varje dag. I 100 dagar. Herregud.” Och nu är dagen här. Jag har skrivit varje dag i 100 dagar. I 100 dagar har jag suttit uppkrupen i en soffa. Eller sittandes på en köksstol. Och skrivit ord som funnits inom mig. Men som aldrig kommit ut i skrift.

Och jag hade ingen tanke på vad jag ville skriva om. Hade ingen plan tajmad och klar in i minsta detalj. Utan jag lät bara orden komma. Och det har de gjort. Som rinnande vatten. Faktum är att det finns ord kvar. Ord som jag kommer att skriva. (Men kanske inte varje dag.)

Och jag skulle vilja passa på att tacka alla fantastiska människor som läst mina ord. Som kommenterat. Gillat. Och kommit fram och spontant sagt ”jag gillar verkligen det du skriver.” Det har betytt obeskrivligt mycket. Så mycket att jag helt ärligt sitter här alldeles tårögd. På riktigt.

Och givetvis finns det dem jag skulle vilja tacka lite extra mycket. Jonas Larsson. De här inläggen hade aldrig skrivits om du inte hade peppat mig till att haka på den här bloggutmaningen. Du har också inspirerat till många av mina inlägg. Tack för att du är du.

Vill tacka hela min familj. Mamma, pappa, Maria, Micke, Marcus och Matte. Utan er hade det inte blivit så många inlägg. Herregud vad det finns minnen. Och fler ska det bli. Ni är fantastiska.

Och sist, men inte minst, vill jag tacka min son. Jag älskar dig.