Ett

”Ett inlägg. Varje dag. I 100 dagar. Herregud.” Och nu är dagen här. Jag har skrivit varje dag i 100 dagar. I 100 dagar har jag suttit uppkrupen i en soffa. Eller sittandes på en köksstol. Och skrivit ord som funnits inom mig. Men som aldrig kommit ut i skrift.

Och jag hade ingen tanke på vad jag ville skriva om. Hade ingen plan tajmad och klar in i minsta detalj. Utan jag lät bara orden komma. Och det har de gjort. Som rinnande vatten. Faktum är att det finns ord kvar. Ord som jag kommer att skriva. (Men kanske inte varje dag.)

Och jag skulle vilja passa på att tacka alla fantastiska människor som läst mina ord. Som kommenterat. Gillat. Och kommit fram och spontant sagt ”jag gillar verkligen det du skriver.” Det har betytt obeskrivligt mycket. Så mycket att jag helt ärligt sitter här alldeles tårögd. På riktigt.

Och givetvis finns det dem jag skulle vilja tacka lite extra mycket. Jonas Larsson. De här inläggen hade aldrig skrivits om du inte hade peppat mig till att haka på den här bloggutmaningen. Du har också inspirerat till många av mina inlägg. Tack för att du är du.

Vill tacka hela min familj. Mamma, pappa, Maria, Micke, Marcus och Matte. Utan er hade det inte blivit så många inlägg. Herregud vad det finns minnen. Och fler ska det bli. Ni är fantastiska.

Och sist, men inte minst, vill jag tacka min son. Jag älskar dig.

Annonser

Två

Hon hade inte förändrats. Hon gick fortfarande väldigt rakt med kroppen. Som om hon balanserade en bok på sitt huvud. En bok som hon lyckades hålla blixtstilla. För hon har alltid gått som en ballerina. Och när jag såg henne var inget undantag.

Jag vet att hon kände igen mig. Hennes ögon talade om det för mig. Och mina ögon gjorde detsamma för henne. Det var som att vi båda två ville säga något. Säga något om det som var då. Eller det som pågår nu. Men vi lät det stanna vid att våra blickar möttes igenkännande.

Jag ville säga till henne att jag är modigare nu. Och har bättre självkänsla. Att jag idag skulle kunna stå längst fram. Och att jag skulle ta ut varje rörelse. Som om jag inte gjort annat i livet.

Kanske för att jag inte ville att hon skulle minnas mig som en av dem som inte vågade dansa fullt ut. En av dem som inte sa så mycket. Som en av dem som blev placerad längst bak. Av just den anledningen.

Jag var en av dem som vågade dansa fullt ut hemma i vardagsrummet. Men som inte vågade dansa ut på danslektionerna. Eller på uppvisningarna. En av dem som avundsjukt såg på dem som vågade. Dem som oftast fick hennes uppmärksamhet.

Och jag ville säga till henne att hon borde ha uppmärksammat oss som stod längst bak lite mer. Att vi skulle tänka oss danssalen som vårt vardagsrum. Ett vardagsrum där mamma och pappa satt och tittade. Med tårar i ögonen.

”Jag dansar mig fram genom livet” ville jag säga. Men jag sa inget. Jag lät henne gå vidare. Med steg som en ballerinas. Och jag vände mig om och försökte mig på en moonwalk. Som om jag inte gjort annat.

Tre

”Herregud vad tiden går fort. Liksom bara svischar förbi. Och min dotter har växt om mig. Och pratar ett språk jag inte riktigt förstår. Men vi har ju liksom roligt på vägen. Det är väl därför tiden går så fort.”

Exakt så är det. Tiden går fort när man har roligt. Då hinner man knappt reflektera över vart tiden tar vägen. Och vips så står man där och ska hämta ut pensionen på banken den 20:e varje månad. (Eller hur man nu får sin pension. Jag har inte tagit reda på det. Än.)

Och för att tiden ska stanna upp för en sekund så kanske man helt enkelt ska göra tillvaron lite extra tråkig. Jag tänker att man kanske ska börja samla på frimärken. Eller plugga matte dagarna i ända. Eller se en pjäs av Lars Norèn. För att nämna några exempel.

Men sen tänker jag att det faktiskt finns dem som tycker att det roligaste de vet är att samla på frimärken, plugga matte och se en pjäs av Lars Norén. Och då borde ju deras tid gå väldigt fort. Liksom svischa fram.

Så jag tror helt enkelt att man ska försöka ha så roligt som möjligt på livets väg. Och fullkomligen strunta i att tiden går fort. Man får väl bokstavligen dra tillbaka klockan. Och låtsas som att det regnar om tiden rusar på så att man inte hinner med.

Det måste ju vara okej.

Fyra

Jag har inte medvetet väntat med att skriva om honom. Det bara blev så att han hamnade nästan vid finalen. Och det kanske helt enkelt är så att man sparar bland det bästa till sist. Och för mig är han bland det bästa. Minst sagt.

Han är lång. Och fräknig. Hans hår skiftar i guld. Och jag har ärvt hans långa armar. Och långa ben. Har även ärvt hans fötter. Främst hans långa tår. Och jag ogillar mina tår. De måste vara de längsta man kan tänka sig. (Oklart varför jag tar upp det här med mina tår. Ni kommer ju inte kunna tänka på annat ifall ni skulle få se mig barfota.)

Han är kanske den snällaste jag har i min närhet. Han ställer ALLTID upp. Han är den som har hämtat min son de dagar jag har jobbat sent. (Och även hämtat mig de gånger jag slagit klackarna i taket lite för mycket på gymnasiet.) Och det har betytt mycket. Mer än jag kan förklara.

Och han är musikalisk. Har alltid varit. Han kan det här med noter. Och med att spela nåt litet instrument. När jag var yngre var jag stolt över att han spelade i ett dansband. Att han satt vid trummorna varje midsommarafton vid midsommarfirandet vid Sandstugan. Och hur jag buggade med nån tjejkompis tills de spelat färdigt.

Och det här är min kärleksförklaring till dig pappa. Du betyder mycket för mig. Och för min son. Ni två har något speciellt. Och det är jag väldigt glad för. Jag hoppas verkligen han kommer ta moppen ut till dig sen. Eller cykeln. Och ni kan spela Finns i sjön. Eller hugga ved på landet. Eller så kan han lära dig göra tricks på cykeln.

Det vore nåt.

Fem

”Alltså jag tränar ju bara för att se bra ut naken. Vill ju liksom inte gå omkring på stranden i sommar och känna mig obekväm. Fast egentligen har jag inte tid att träna. Det går liksom alldeles för mycket bra program på tv.”

De där orden är inte mina. De där orden har jag hittat på. Som ett exempel. Orden liksom kom till mig. Som ett sändebud från ovan. Men faktum är att jag är helt övertygad om att de där orden tillhör någon liten människa.

Och det är okej. Vi är alla olika. Alltså har vi också olika tankar. Men mina tankar kring träning är liksom inte att ”jag tränar för att se bra ut naken och för att jag ska kunna strutta omkring på stranden och visa upp mina triceps.”

Jag tränar för att må bra. För att bli piggare. Starkare. Smidigare. För att min kropp ska orka hela vägen till Nangijala. Helt enkelt. Det är inte svårare än så.

Och jag behöver inte träna i det senaste från Helly Hansen. (Har dock förstått vikten av att ha bra löparskor.) Jag måste inte ha mascara när jag tränar. Och jag har hittills klarat mig bra utan ”mobilhållare som man har sådär lite på armen” när jag springer.

En sak jag dock inte klarar mig utan när jag tränar är hårsnodd. Att träna med utsläppt hår skulle ju vara som att vara med i en reklam för Wella. Alternativt som att vara med i musikvideon för ”Fångad av en stormvind.” Och det vill man sannerligen inte.

Sex

Om 38 dagar åker jag till Zakyntos. Jag, min son, mamma, pappa, storebror, storebrors fru, deras två barn, lillasyster, lillasysters man, deras två barn, lillebror, lillebrors son, lillebror och lillebrors flickvän. Och när jag har räknat in alla så får jag det till 16 personer. Ett halvt flygplan skulle man kunna säga.

Och givetvis måste vi se till att ha likadana t-shirtar. Eller iallafall likadana armband. Så att alla ser att vi hör ihop. Lite som ett fotbollslag. Eller nån hemlig klubb. Eller nåt.

Och jag tänker att det här kommer att bli den bästa sällskapsresan någonsin. Och jag kommer givetvis känna mig som Stig-Helmer i ett par shorts. Det har jag alltid gjort. Kombon långa ben och shorts gör att jag känner mig som Stig-Helmer. Så är det bara.

Och för att matcha mina shorts så tänkte jag köpa en hatt. Så jädra Brokeback Mountain. Men jag tänker att känner man sig redan som Stig-Helmer så kan man lika gärna ta på sig nån typ av stråhatt. Och låtsas som att det är det mest självklara valet i livet.

En tanke är ju att vi alla går omkring i stråhatt. Lite som ett gäng hipsters på söder. Fast på Zakyntos. Då behöver jag inte känna mig ensam. Och dessutom ser alla att vi hör ihop. Och sen utmanar vi personalen på hotellet i fotboll.

Det vore nåt.

Sju

”Man skulle ju kunna skriva namnen på några blad. Och sen fästa dem på servetten sådär lite snyggt. Eller så kan man kanske skriva namnen på skrivmaskin. På nåt papper som ser lite sådär gammaldags ut. Eller jag vet inte.”

Alltså. Det här med bröllop. Det är liksom inte bara att säga ”ja” och sen tro att det räcker så. Det är ganska mycket som ska planeras in i det minsta detalj. Och det kräver tid. Tålamod. Och kanske lite hjälp också.

För det är inte bara kyrka, blommor, bordsplacering, musik och något blått som ska fixas. Det är det och tusen saker till. Texter ska skrivas. Servetter ska vikas. Klänning ska provas. Och skor ska putsas.

Och jag hjälper gärna till att placera ut gäster. Lånar gärna ut min stora ljuslykta som tydligen matchar nån annan liten ljuslykta. Jag viker gärna servetter i form av någon svan. Det där var ett exempel på vikning av servett förresten. De kanske vill ha de vikta i form av en orkidé istället. Vad vet jag.

För när lillasyster ska gifta sig. Då ställer man upp. Då tar man på sig sin finaste klänning. Sjunger det finaste i kyrka. Och är hennes tärna. Hela dagen. Och man känner ända in i benmärgen att den här dagen kommer att bli en av de vackraste dagarna nånsin.

På riktigt.