Leila och jag

Jag tyckte att hon var lite svår att få grepp om till en början. Jag var nästan lite osäker på om jag skulle kunna fika med henne utan att det blev en sån där tystnad. Ni vet när båda sitter och funderar på vad man ska säga för att bryta den där förbaskade tystnaden.

Men jag förstod ganska snabbt att jag inte behövde oroa mig. Hon var helt klart en människa man kan fika med utan att det blir en sån där tystnad. Faktum är att hon pratar nästan hela tiden. Så det blir liksom aldrig riktigt tyst. OBS! På ett bra sätt alltså. På riktigt.

”Men alltså. Har du ingen slickepott?” Nämen exakt. Jag har klarat av att baka utan nån liten slickepott. Har klarat av att vispa grädde utan elvisp också. Flera gånger. (Att det gör satans ont i armen efter ett tag behöver vi inte diskutera nu.)

Hon ÄLSKAR att baka. Det kan vara så att hon är självaste Leila. Hon går igång på vackra muffinsformar. Har ofta ett färgstarkt läppstift. Och kan sy en klänning på 4 minuter och 43 sekunder. Typ.

Och jag gillar att vi är lite olika. Det kanske är just därför jag gillar denna fantastiska människa så mycket. Kan faktiskt inte tänka mig att vandra på livets väg utan att hon går vid min sida och jiddrar om slickepottar, konservöppnare och bakplåtspapper.

Och det här är min kärleksförklaring till dig, Jenny. Du ska veta att du betyder mycket. Och att jag gillar dig är en underdrift. Jag älskar dig faktiskt. Punkt.