Farväl, adjö och hej då

Jag bet mig i tungan. Tittade ut genom köksfönstret. Försökte fokusera blicken på en fågel som satt på hustaket mittemot. Jag drog lite i tröjan. Försökte andas lugnt. Jag tittade ner på mina fötter. Tryckte fotsulorna mot golvet. En efter en. Kände hur det kalla golvet snabbt blev varmare av värmen från mina fötter.

Jag tittade upp. Försökte le lite. Försökte dölja att jag i själva verket ville brista ut i gråt. Jag kände att mina ögon började bli tårfyllda. Och nu gjorde jag allt för att det inte skulle ske. ”Då ses vi om en vecka” stammade jag fram. Och drog handen genom hans hår.

Det här var ju inte första gången vi sa hej då till varandra. Och många fler gånger ska det bli. Men ändå har jag inte riktigt vant mig. Ändå är det lite extra jobbigt vissa gånger. Och det här var en sån gång.

Och även fast jag vet att vi kommer att ses snart igen. Även fast han snart är i min närhet. Så är det just tanken på att han inte är i min närhet varje dag som får mina ögon att tåras. Som får luften att bli lite tyngre att andas.

Men bara för ett ögonblick. För i grund och botten är jag ju glad. Lycklig. För även om vi inte finns i varandras närhet exakt varje dag. Så vore jag väldigt olycklig av att inte få vara i hans närhet alls.

Exakt så är det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s