The botten is nådd

”SMACK!” Jag slog näsan rätt i botten. Och jag var inte alls beredd. Kroppen värkte av fallet och jag kände blodsmak i munnen.

Jag vände mig sakta om. Tittade rakt ut och insåg att allt var svart. Jag såg ingenting. Trevade med händerna längst med sidorna för att försöka uppfatta vart jag var. ”Hallå?” ropade jag med darrig röst. Inget svar.

Jag blev rädd. La mig i fosterställning och försökte tänka på allt annat än att jag låg på botten. I total mörker. Och inte visste hur jag skulle ta mig upp.

Jag försökte somna. Jag hoppades att allt bara var en dröm. Och bara jag somnade så skulle jag vakna tryggt hemma i min säng igen.

Men jag kunde inte somna. Mina tankar snurrade fortare än ett chokladhjul på Gröna lund. Och min blick flackade fram och tillbaka för att försöka se i detta totala mörker.

Plötsligt avbröt en röst mina tankar. Har ingen aning vart den kom ifrån. Men det spelade ingen roll. För jag kände mig inte ensam längre. ”Men herregud. Vad gör du här nere? Ta dig upp igen. Livet fortsätter där uppe. Här nere är det minsann inte livat värre.”

Rösten kändes bekant. Jag hade hört den förut. Kunde inte placera den i det ögonblicket bara. ”Alltså. Hur kommer jag upp då? Det är mörkt här nere. Jag ser ingenting. Och jag orkar knappt röra mig då min kropp värker satans mycket.”

Jag hörde en suck. En sån där suck som kommer långt nerifrån magen. ”Men du. Ansträng dig lite. Försök ställa dig upp iallafall. Det ska finnas en knapp här nånstans så du iallafall ser vad du gör. Alternativet är liksom att du får ligga kvar här nere. Och det är sannerligen inte det bästa alternativet. Kämpa nu. Tänk Rocky.”

Jag log. Jag kände plötsligt igen rösten. Hade hört den många gånger förut. Och ibland har jag helt enkelt valt att inte lyssna på den. Kanske för att jag innerst inne vet att den alltid har rätt. Och ibland vill man inte inse sanningen. Men nu bestämde jag mig för att lyssna. En gång för alla.

Jag reste mig sakta upp. Kände att kroppen inte riktigt ville vara med på noterna. Men det gav jag blanka fan i nu. Jag slog huvudet i vad som kändes som en lampa. Och jag började i ren panik leta efter en knapp som skulle få mig att se i detta mörker.

”Det kan helt omöjligt finnas någon knapp till den där jädra lampan här nere” muttrade jag och började sakta ta mig uppåt.

Och givetvis var det uppförsbacke. Varje steg jag tog kändes som en seger i valfritt maratonlopp. Och jag fick hålla mig krampaktigt i väggen för att inte ramla ner igen.

”Alltså. Kunde det inte sitta nåt vettigt att hålla i sig här? Nån slags ledstång eller nåt? Alla program som Martin Timell har gjort och inte ett endaste om att snickra ledstång på väg upp från botten” sa jag högt för mig själv.

Plötsligt slog jag fötterna i en liten tröskel. Jag lyfte blicken och såg en ljusstrimma från en dörr framför mig. Jag öppnade dörren lite på glänt. Klev försiktigt upp på tröskeln. Ställde mig och balanserade lite innan jag klev över och stod på stadig mark igen.

”Lova att du aldrig tillåter någon att knuffa ner dig i det där jädra mörkret igen” sa den där rösten inom mig.

Jag lovar. På riktigt.

Annonser

2 thoughts on “The botten is nådd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s