Två

Hon hade inte förändrats. Hon gick fortfarande väldigt rakt med kroppen. Som om hon balanserade en bok på sitt huvud. En bok som hon lyckades hålla blixtstilla. För hon har alltid gått som en ballerina. Och när jag såg henne var inget undantag.

Jag vet att hon kände igen mig. Hennes ögon talade om det för mig. Och mina ögon gjorde detsamma för henne. Det var som att vi båda två ville säga något. Säga något om det som var då. Eller det som pågår nu. Men vi lät det stanna vid att våra blickar möttes igenkännande.

Jag ville säga till henne att jag är modigare nu. Och har bättre självkänsla. Att jag idag skulle kunna stå längst fram. Och att jag skulle ta ut varje rörelse. Som om jag inte gjort annat i livet.

Kanske för att jag inte ville att hon skulle minnas mig som en av dem som inte vågade dansa fullt ut. En av dem som inte sa så mycket. Som en av dem som blev placerad längst bak. Av just den anledningen.

Jag var en av dem som vågade dansa fullt ut hemma i vardagsrummet. Men som inte vågade dansa ut på danslektionerna. Eller på uppvisningarna. En av dem som avundsjukt såg på dem som vågade. Dem som oftast fick hennes uppmärksamhet.

Och jag ville säga till henne att hon borde ha uppmärksammat oss som stod längst bak lite mer. Att vi skulle tänka oss danssalen som vårt vardagsrum. Ett vardagsrum där mamma och pappa satt och tittade. Med tårar i ögonen.

”Jag dansar mig fram genom livet” ville jag säga. Men jag sa inget. Jag lät henne gå vidare. Med steg som en ballerinas. Och jag vände mig om och försökte mig på en moonwalk. Som om jag inte gjort annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s