Åtta

Jag kunde inte koncentrera mig. Mina tankar var i en salig röra. Lite som papper som låg huller om buller på ett skrivbord hos någon rektor. På en högstadieskola nånstans i Sverige. Jag kunde inte tänka klart. Och jag kämpade för att jag inte skulle somna på studs.

Jag var lite som i trans. Allt gick i slow-motion. Jag svarade släpigt på frågor jag fick. Jag var inte helt närvarande. Var inte helt med i matchen. Jag var helt enkelt väldigt trött efter att ha tränat ett hårt pass i skogen.

Ett pass där man spurtar upp för en backe. Joggar ner lite sakta. Hoppar upp jämnfota på en bänk. Och tittar upp mot solen när man väl kommer upp. 10 gånger. Och sen avslutar man med utfallssteg tills gräsmattan tar slut. Och det blev ungefär 12 stycken. Och sen gör man om proceduren igen. 10 gånger.

Och passet var fantastiskt roligt. På riktigt. Men min kropp talade om för mig efteråt, med bestämdhet, att ”du har låtit mig jobba väldigt hårt, så nu kommer du bli så trött så att du nästan vill sova i 100 år.”

För exakt så kändes det. Jag ville sova i 100 år. I en säng med blommiga påslakan. Och sen skulle en prins väcka mig. Med att pussa mig i pannan. Och sen skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar.

Undrar om Törnrosa egentligen hade tränat ett hårt pass i skogen innan hon liksom snavade till av trötthet och stack sig på en slända. Och sen sov i 100 år. Jag tror fasiken det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s