Jag, Yohio och en trött assistent

Jag stod ganska länge och studerade henne. Hon såg lite trött ut. Irriterad. Hennes blick var tom. Och hennes kinder var flammande röda. Som om hon var stressad iväg nånstans. Och hade en tid att passa.

Hon log inte en gång. Inte ens en tillstymmelse till leende. Hon såg ut som att hon skulle vilja vara någon helt annanstans än där hon nu befann sig. ”Undrar om hon tycker om sitt jobb?” tänkte jag.

Hon ryckte irriterat skivan ur handen på en tjej som klev fram. Och fortsatte att göra så under hela tiden. Jag studerade det där jädra ryckandet hon gjorde på samtliga som klev fram för att få sin skiva eller t-shirt signerad. Samtliga som stått i kö och nu nervöst skulle komma fram för att träffa någon de såg upp till.

”Mamma. Ska Yohio sjunga snart? Jag ser inget. Vad gör de där uppe på scenen?” Jag förklarade att det inte var något att se. Att Yohio signerade skivor för glatta livet. Att han log åt alla. Såg sådär otroligt snäll ut. Och att en av hans medarbetare nu höll på att lacka på alla som ville fota sin idol.

Jag var beredd att byta plats med henne. Om så bara för 20 minuter. Jag hade med glädje stått bredvid Yohio och langat fram skivor och t-shirtar som han skulle signera. Och inte av den anledningen att jag är ett stort fan av Yohio. Utan för att jag helt enkelt skulle vilja att de som kom upp på scenen för att möta sin idol skulle få ett annat välkomnande än en irriterad blick från en trött assistent.

För hon hade gärna fått stå och trängas bland en massa folk. Hade gärna fått stå och balansera med en tioårig son på ena armen och två jackor på den andra. Samtidigt som hon skulle försöka att inte knocka i pappan som stod bakom och balanserade med två döttrar i famnen.

Och nu kanske ni tror att jag är irriterad? Men det är jag inte. Jag tycker bara att den trötta assistenten kunde le lite. För det gjorde jag när jag lyfte upp min son för att kunna se när Yohio uppträdde. Trots att det gjorde ont varje gång jag andades in. (Ja. Jag har fått nån sträckning i sidan. Vi fokuserar inte på det nu. Läs vidare bara.)

”Tack, mamma. I love you” var orden jag fick efteråt. Och de orden väger upp alla sträckningar i sidan i hela världen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s