En tröskel lika hög som en stenbänk

”Vi springer bort till bänken där borta. Springer tillbaka hit. Gör 25 knäböj. Och sen hoppar vi jämnfota upp och ner på den där höga stenbänken. 15 gånger. Och sen gör vi om allt igen. I 14 minuter kör vi. Okej?”

Okej. Allt gick som på räls tills jag skulle hoppa upp jämnfota på den där höga stenbänken. Då tog det liksom stopp. Det var som om benen låste sig. Att de helt plötsligt bestämt sig för att ”här ska minsann inte hoppas upp jämnfota på nån jädra stenbänk, man kan ju ramla och slå sig och har du inte sett vad hög den är?”

Jag förstod att detta var en tröskel. En tröskel som jag var helt omedveten om. Mina ben hade totalt glömt bort hur man hoppar jämnfota upp och ner för en hög stenbänk. Något som mina ben gjorde nästan dagligen som barn.

Jag måste helt enkelt låtit mina ben bli lite mer försiktiga med åren. ”Här ska varken hoppas på stenbänkar, hängas knäböj på nån stång i nån lekpark eller hjulas över någon gräsmatta” måste jag omedvetet ha sagt inom mig.

Och nu när jag är medveten om detta så kommer jag givetvis försöka kliva över den här tröskeln. Eller jag kommer att hoppa upp jämnfota. Och sen ner igen. Och jag kommer att upprepa det tills mina ben har förstått att det inte finns något att vara rädd för. Så enkelt är det.

Så du, stenbänken. Du må vara hög. Och många kommer att sitta på dig framöver. Jag kommer dock hoppa upp jämnfota. Flera gånger om. Kanske sätter mig för att vila emellan. Vi får se.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s