Jag gick på bussen allra sist. När jag skulle sätta mig så var nästan alla platser upptagna. Nästan alla hade satt sig ytterst. Ingen satt bredvid någon annan.
Kanske för att markera ”jag vill helst sitta själv, annars kanske man måste prata med någon och det kan ju bli jobbigt”. Eller för att det helt enkelt är så vi omedvetet funkar och gör. Vad vet jag.
De enda tvåsitsplatserna som var lediga var de allra längst bak. De platserna som outtalat var till för dem som tyckte sig vara lite coolare än alla andra när man gick i skolan.
Mittemot mig satt en kille i 14-årsåldern. Han hade slängt upp fötterna på platsen där jag tänkt sätta mig. ”Kan jag sätta mig här?” sa jag. Han nickade. Och tog bort fötterna.
Jag sneglade på honom. Han hade eldrött hår. Fräknig. Han hade jackans luva dragen över huvudet. Hörlurar i öronen. Han såg ut att heta Henrik. Kallades bergis för Henke och var den där schyssta killen i klassen som alla tryggt kan luta sig emot. Den som alltid har ett Hubba bubba för den som har slut i sitt paket.
Jag började tänka på hur många människor man faktiskt möter varje dag. Människor man inte pratar med. Människor man knappt tittar på. Ibland kanske man för en mikrosekund möter någons blick. För att sen titta bort. Och så går man vidare i sitt lilla liv.
”Jäklar, jag skulle ju av här” säger fräkniga killen och avbryter mig i mina tankar. Han ler lite. Suckar uppgivet. Jag frågar om han får långt att gå nu. ”Det kan du fethaja” svarar han och ler med hela ansiktet. Och efter en stund stannar bussen och han går av.
Jag har mött många människor idag. Pratat med en del. Vissa har jag bara mött blicken med. Och vissa har jag bara gått förbi. Utan att lägga direkt märke till dem.
Och en av dem var du Henrik. Eller vad du nu heter. Och jag måste be om ursäkt om min handkräm luktade lite konstigt. Jag såg hur du rynkade lite på näsan. Men det är vinter. Och jag har torra händer. Och handkrämen är den bästa. Det kan du fethaja.
Allra helst vill man ju vinna en Guldbagge. 