En löpares tankar

”Tänk inte på att det är motvind och att det blåser iskallt så att du nästan dör. Försök andas med djupa andetag, Mita. Kämpa. Du fixar det. Bara du kommer bakom kröken så blåser det inte lika mycket. Kom igen nu!”

Jag hörde min systers röst. Hörde hennes steg bredvid mig. Jag ville säga till henne att jag ville vända och springa hem igen. Eller svänga vid nästa korsning för att rundan inte skulle bli lika lång. Men jag bet ihop.

”Satan vilket jädra väder du, syrran. Lätt att man halkar av vägen så att säga. Men halkar du så tar jag emot dig. Finns här ska du veta. Jag är pank, jag har inga pengar.”

Jag hörde min ena lillebrors röst på andra sidan om mig. Han sprang med långa steg. Så långa att man hade svårt att hinna med. Kände hans trygghet. Och log åt hans citat ur Drömkåken. Så typiskt oss.

Efter en stund slöt även min storebror och min andra lillebror upp. Vi sprang alla jämsides. Hade jämna steg. Ibland hörde jag någon av dem säga nåt som gjorde att jag och de övriga log. På gränsen till att få en sån där skrattattack som gör att man inte kan sluta.

Och plötsligt var jag nästan hemma. Jag hade tagit mig runt hela rundan. Det blåste inte så kallt så att man nästan dör längre. Och mina syskon var som bortblåsta.

Micke, Maria, Marcus och Mathias. Det här är mitt sätt att säga ”tack för att ni finns och er kan jag inte springa genom livet utan”. Att jag började tänka på er när det blåste som kallast ska ni ta som en komplimang. På riktigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s