I skenet av en ljuslykta

Hon andades djupa andetag. Hennes andning låg långt ner i magen. Lugnt och stilla. Jag sneglade på henne. Hon var helt inne i sin position. Hon stod stadigt med båda fötterna mot mattan. Ena benet böjt framåt. Medan det andra gjorde stöd bakåt. Och armarna starkt rakt ut från kroppen.

Ljuslågans sken lyste upp henne. Och skenet gjorde mönster på hennes vita klädsel. Varje rörelse hon tog gjorde att skenet dansade på hennes kropp. Just i det ögonblicket blev jag tårögd. Hon var så himla vacker. Jag ville säga det till henne. Men jag ville inte bryta tystnaden.

Jag började tänka på hela vår väg tillsammans. På hur hon har gått vid min sida från mitt allra första andetag. Med trygghet har hon gått där. Tagit mig i handen ibland. Skrattat och gråtit med mig. Och hon har alltid varit ärlig och gett mig råd när jag bett om det.

Ibland har vi gått en bit ifrån varandra. Men bara för korta ögonblick. Minns de gånger när jag varit trotsig mot henne. Minns hur vi ibland inte kom överens. Jag var yngre då. Och idag vet jag bättre.

Jag tänker att den man inte vill vara utan, aldrig i hela sitt liv, är också den som man ibland tvingas gå en bit ifrån. För att sen kunna närma sig för varje steg man tar. Och då har man liksom lärt sig något på vägen. Och då vill man aldrig nånsin gå en bit ifrån varandra igen.

Hon är inte bara yogainstruktör. Utan även min mamma. Och det här är min kärleksförklaring till dig, mamma. Jag sa det inte tidigare idag. Men du var väldigt vacker när du yogade i skenet av en ljuslykta. Så du vet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s