Spring Mita, bara spring

Jag drog på mig löparjackan och stack ut. Luften var skön. Stegen var lätta. Allt som fattades nu var en sol. ”Man kan inte få allt här i världen” ekade inom mig. Och att solen skulle skina var tydligen för mycket begärt.

Fötterna satte iväg och jag hade precis hälsat på en äldre dam när jag insåg vad jag glömt bort. Fasen. Jag hade inte satt upp luggen i ett hårspänne. Luggen föll ner i ögonen för varje steg jag tog. Liksom svepte över ögonen som en liten gardin. ”Så jädra orutinerat” tänkte jag för mig själv.

Men nu var jag redan iväg. Fick klara mig utan hårspänne. Fick försöka ignorera den där luggen som envisades med att hänga ner i ögonen.

Jag försökte tänka att det nästan var lite snyggt att luggen föll ner i ögonen. Att jag såg sådär coolt avslappnad ut. Lite som när Jennifer Aniston hade klippt lugg och satt i en soffa och drog skämt i nåt Vänner-avsnitt. Samtidigt som hennes lugg föll ner i ögonen.

Men den känslan infann sig aldrig. Jag satt ju inte i en soffa och var rolig. Jag sprang och började bli svettig. Luggen började klibba sig mot pannan. Ju mer jag försökte dra undan luggen från ögonen desto värre blev det. Luggen hade bestämt sig. Den skulle klibba sig mot pannan och störa mig i ögonen. Punkt.

Och jag tog mig runt. Gav blanka fan i den där luggen. Och nästa gång kommer jag INTE glömma hårspänne. Det kan Jennifer Aniston hoppa upp och sätta sig på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s