En känslig själ

Jag har lätt för att gråta. Jag erkänner det. Gråter till fina ord, sånger och till filmer som berör. Gråter givetvis ögonen ur mig när jag blivit sårad. Och sen torkar jag tårarna och går vidare i livet. Jag har lärt mig att det är okej att gråta. Okej att visa sina känslor. Och man kan väl säga att jag tog fasta på dem orden. Jag har alltid varit en känslig själ. Och kommer alltid att vara.

Jag föddes med nån liten ”jag blir tårögd när de får varandra på film” gen. Och jag blir lika berörd varje gång av filmer och låtar jag redan blivit berörd av. Jag grät till Toy story 3. På bio. Minns att jag tittade på min son med en ”hur kan du inte gråta när Andy ska lämna bort Woody” blick. Och att han tog min hand och strök mig på kinden. Fint av honom.

Vet att min son ärvt lite av min känslighet. Han gråter också till fina ord, sånger och filmer som berör. (Men inte till Toy story 3 dock. Det var bara jag som berördes av den. Tydligen.) Minns första gången han såg en film han blev berörd av. Han satt med glansiga ögon och såg eftertexten rulla. ”Det känns konstigt i bröstet, mamma”. Och sen kom tårarna.

Och ut ska dem. Tårarna. För håller man dem inne så lägger de sig bakom ögat. Det blir till slut översvämning och när de väl kommer ut sen så kan man inte sluta. Och vem vill gå omkring och hulkgråta dagarna i ända. Inte jag iallafall.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s