En löpares historia

När jag var yngre så hade jag astma. Varje gång jag ansträngde mig så kändes det som att jag andades genom ett sugrör. En fruktansvärd känsla. Så jag har alltid förknippat löpning med att få väldigt svårt att andas. Man kan väl säga att gymnastiken inte var mitt favoritämne.

De ggr jag på senare år har powerwalkat så har jag känt att jag velat börja springa. Fötterna har liksom velat lyfta lite mer ifrån marken. Men jag har inte riktigt vågat. Men har ändå känt att ”en dag ska jag minsann lägga benen på ryggen som om jag inte gjort något annat”.

Ett av mina mål 2013 var att jag skulle börja springa. Jag ville lära mig. Pratade med en fin människa om det (bland det finaste i ett par löparskor faktiskt) som peppade och coachade mig. Introducerade mig i Runkeeper och gav mig ord på vägen.

Så det var bara att sätta igång. Fick tipset att börja intervallträna. Gå en minut. Springa två minuter. Hålla ett jämnt tempo. Inte öka farten om jag kände att det gick lätt, utan istället springa längre perioder. Mitt mål var att på åtta veckor springa drygt 5 km hela tiden. Utan att gå. Och på fyra veckor springa halva sträckan.

Jag kände ganska snabbt att jag klarade av att springa tre minuter utan problem. Kom också snabbt ner i andning när jag började gå. Fick till mig att jag fortfarande inte skulle öka farten utan springa längre perioder.

Och så igår stack jag ut igen. För fjärde gången i min löparhistoria. Det regnade. Tvingades ha min telefon i en plastpåse och kunde därför inte hålla direkt koll på någon tid. Startade med att gå nån minut och sen satte jag iväg. ”Meh. Nu kan jag ju inte ha koll på nån tid. Varför tog jag en fryspåse? Så jädra orutinerat” tänkte jag.

Bestämde mig för att jag skulle springa i ett jämnt tempo så länge som det kändes okej. Och jag sprang. Tills jag helt plötsligt kände att det gjorde lite ont i höger stortå. Och då hade jag nästan sprungit hela rundan. Utan att stanna en endaste gång. Jag hade inte ens reflekterat över att jag sprang. Ska erkänna att jag ville krama första bästa människa jag mötte och skrika ”JAAAAA!” när jag insåg min bragd. Men jag får ta det nästa gång.

Så jag sprang hela rundan. I ett jämnt tempo. Utan att stanna. Det enda jag svor lite över var min högra stortå. Och när jag var framme så gick ett lyckorus igenom kroppen. ”Det måste vara såhär det känns att vara löpare” tänkte jag. Och behöver kanske inte säga att jag log med hela ansiktet.

Det här har varit en tröskel för mig. En hög en. Har knappt vågat mig fram till den för den har varit så hög. Och då är jag ändå längre än medelsnittet. Enda skillnaden nu är att jag har varit villig att kliva över den. Har varit villig att gå fram och säga ”Okej, du skrämmer mig lite. Men det ger jag blanka fan i nu. Jag har bestämt mig”. Och sen har jag gjort helt enkelt gjort slag i saken.

Så nu är det dags för nya mål. Vill givetvis utveckla min löpning. Vill lära mig mer. Det jag hittills har lärt mig, förutom hur man intervalltränar, är att man ska sätta upp luggen i ett hårspänne. Man blir ju galen när luggen hänger ner i ögonen. Tänk på det.

Annonser

5 thoughts on “En löpares historia

  1. Ping: Run a mile in my shoes | Allra helst vill man ju vinna en Guldbagge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s