Mosaikvägg

Jag läste ett inlägg igår innan jag somnade. Ett väldigt bra inlägg. Ett inlägg som fick mig att tänka på vem jag egentligen är. Och på hur min väg till idag har sett ut. (Tycker förresten att ni ska ta er tid att läsa inlägget.) Jag har gått en ganska krokig väg sedan jag började skolan skulle man kunna säga. Stundtals har det varit uppförsbacke. Och stundtals har jag velat sitta på någons rygg då jag helt enkelt inte orkat gå.

Jag ville klippa mig kort när jag började första klass. En pojkfrisyr. Det var kanske den fulaste pojkfrisyr man skådat. På en tjej. Alla andra tjejer hade hår tagna ur timotej-reklam. Och fina ryggsäckar. Jag hade en orange Fjällräven.

Kanske var det min frisyr och ryggsäck som satte ribban för min skoltid. Jag vet inte. Men faktum är att jag knappt minns skolan. Minns små fragment av den. (Minns defenitivt inte liggande stolen. Om någon minns så fräscha gärna upp mitt minne.)

De hade bestämt sig för att jag inte riktigt passade in. Jag fick inte alltid vara med och leka. Och kanske var det för att jag hade de där senapsgula skorna, när alla andra hade en neutral färg, eller att jag gillade att lyssna på Cliff Richard, när alla andra lyssnade på vad de nu lyssnade på. Jag gick helt enkelt ibland en annan väg än de andra. Och hur konstigt det än må låta så ångrar jag det inte en sekund.

Det var inte riktigt förrän jag började i gymnasiet som jag kände att jag fick vara mig själv, utan att någon kommenterade hur jag såg ut eller vad jag hade på mig. Utan att någon drog mig i håret eller slog sitt hårdaste mot min axel. Min pappa slapp också hämta mig från skolan.

Barns ord är hårda. Ibland så hårda så de bokstavligen gör ont. De borrar sig långt in och sätter sig fast som en mosaikvägg av ord. Och sen sitter den där. Länge. För vissa hela livet. De har liksom någonstans accepterat att det sitter en mosaikvägg med ord som sårar inom dem.

Men jag har raserat min. För ganska längesen. Jag tog en slägga och gick loss på den. ”COWABUNGA!” skrek jag medan jag slog. Och sen samlade jag upp bitarna och kastade dem i Helvetesgapet. Känns väldigt skönt. Att gå och kånka på en jädra vägg tar på krafterna kan jag säga.

För sanningen är att hade min väg varit annorlunda så hade jag inte varit den jag är idag. Och jag gillar mig själv. Jättemycket. På riktigt jävla riktigt.

mita

Annonser

2 thoughts on “Mosaikvägg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s