Systra mi

Min syster är tre år yngre än jag. Och några centimeter kortare. Hon har rågblont tjockt hår och när hon ler så gör hon det med hela ansiktet. Hennes skratt kommer ända ifrån magen och hennes ord ifrån hjärtat. Hon är det absolut finaste bokmärket i min samling. Ni vet den där ängeln som man aldrig i hela sitt liv tänker byta bort.

När vi var små var vi oskiljaktiga. Det var hon och jag mot världen. Hon var den spralliga. Den som hade skinn på näsan och vågade hoppa ifrån den högsta stenen. Jag var den blyga som min syster ofta förde talan för. 

Minns när vi båda bodde hemma. Vi låg i mörkret innan vi skulle sova och berättade våra innersta hemligheter. Hon är den som vet det mesta om mig. Den som känner mig allra bäst. Hon kan läsa av mig på tre sekunder. Utan att vi säger ett ord till varandra.

Minns alla de gånger vi stod framför spegeln och dansade till musik man lyssnade på då. Vi kan fortfarande koreografin till en dans vi kom på. Och som vi förmodligen inte kommer att visa för någon annan än oss själva. 

Jag har en hel låda full med kort och brev där hon förklarat sin kärlek till mig. Vackra ord som jag egentligen inte behöver läsa, för jag känner i hela min kropp hur mycket jag betyder för henne. Och jag hoppas och tror att hon känner det i sin.

I maj ska min fina syster gifta sig. Med en av de finaste i ett par skor. Jag har alltid tänkt att den dagen hon gifter sig så ska jag sjunga för henne. Inte för att jag har en röst värdig att söka till Idol. Utan för att det är mitt sätt att säga ”du är den finaste och dig kan jag inte leva utan”.

Så jag övar på att sjunga Utan dina andetag. Övar på att inte brista ut i gråt mitt i låten. Det är en jädra konst ska jag säga. Kommer förmodligen inte kunna titta på de lyckliga tu. Får titta rakt in i predikstolen. Eller blunda och försöka tänka på något annat.

Det här är en av mina kärleksförklaringar till dig, Maria. Hoppas du känner ända in i benmärgen hur mycket jag älskar dig. På riktigt.

Annonser

6 thoughts on “Systra mi

  1. Så fint…
    Jag kommer ihåg när Maria var ca 1 år o hade en fjunig frisyr… Hon påminde om en lite glad kyckling….vid ett tillfälle så stod hon vänd mot er hallvägg o pratade.. Typ gogel gogel gogel.,. Hon vände sig mot mig o bara såg lycklig ut, den hon hade pratat med var ett leksaksskelett… som hon höll i famnen…. Hon lade ribban redan där… det är inte utsidan som räknas utan insidan, fast hur mycke insida finns det på ett skelett egentligen….. Lol
    Ett utav mina minnen som sitter som berg…
    Kjam/ faster Margit

  2. Ping: Ett | Allra helst vill man ju vinna en Guldbagge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s