112. Lätt att slå

Det finns inte mycket jag är rädd för. (Alltså. Om man räknar bort rädslan för att någon av de finaste jag har i min närhet ska trilla av pinn eller bli sjuka, Hannibal Lecter ska dyka upp när jag minst anar det eller att jag ska vakna upp och hela världen ligger under djupt vatten.)

Men det finns något som jag på senare tid har fått en viss rädsla för. Eld. Att hela lägenheten ska brinna upp och allt jag äger och har försvinner upp i rök. Bokstavligen. (Ibland är jag fyndig. Det här är ett sånt tillfälle.)

Jag kan komma på mig själv med att tänka ”Men vänta nu. Drog jag ur strykjärnet? Tände jag ljus? Släckte jag isåfall ljusen? Stängde jag av spisen?” Och sen måste jag gå igenom hela morgonens rutiner i tanken innan jag kommer fram till att jag varken har strykt, tänt ljus eller kokat gröt på morgonen.

För hur troligt är det att jag kliver upp. Sätter på strykjärnet. Tänder ljus i HELA lägenheten, (alla vet ju att man helst vill vakna till skenet av en jädra massa värmeljus) och ställer mig och kokar gröt. På alla fyra plattor. Och sen bara går. Stänger inte ens dörren utan låter eld och rök sprida sig till trappuppgången och mina grannar.

Inte så troligt alls.

Vet att jag vid något tillfälle snuddade vid detta ämne med en av mina bröder. Han hade något knep där han knackade i ytterdörren för att veta att han hade släckt, dragit ur sladdar och allt man nu gör för att förhindra att det ska börja brinna. Provade knepet. Men då dök istället tanken ”eh knackade jag i dörren eller inte” upp så jag skippade den.

Annars är jag ganska bra. Och någorlunda smart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s